raederle

 

Förra gången jag uppdaterade bloggen hade jag tappat hoppet om att ha häst igen. Men just när man ger upp så brukar universum se till att röra om igen. Den 18/6 fick jag hem Diego, en 13årig varmblodsvalack med mycket egna idéer men fruktansvärt påhittig och mysig, som jag är fodervärd till. Han fick hänga med systers lilla islänning ett tag. Men på grund av att hon skulle lämnas tillbaka så började jag kika efter nytt sällskap och då fann jag en annons på ett 13årigt varmblodssto, stickelhårig fux med tre vita strumpor, världens finaste bläs och en halvmåne på underläppen, och jag föll. Skickade iväg till ägaren och berättade om att jag bara var ute efter foderhäst. Det slutade med att jag stod på gårdsplanen den 3/8 med ett fuxsto i handen ♥

 

Diego är en fantastisk häst, men han har sina baksidor, han vill inte gå ut ensam, han är rädd för saker han inte känner till och han är lite bråkig. Men han har karvat sig in i mitt hjärta och jag älskar honom!

 

Fanta är en dam ut i hovspetsarna. Så fantastisk, älskar att hitta på äventyr och har inga problem med att lämna gården, skulle aldrig få för sig att bråka med mig, utan litar på mig till 100 och jag litar på henne. När hon kom till mig så var det för att hon skulle bygga upp muskler och träna ut en sträckning som hon fått på vårkanten. Vi har försökt men hon har varit halt cirka varannan vecka och inte känt sig 100. Nu börjar hoppet försvinna för att hon ska bli bra, både för hennes ägare och equiterapeuten. Och jag inser att jag inte borde ha djur, för det gör så jäkla ont att släppa ifrån sig de när de väl behöver gå vidare. Jag vet fullt och väl att det är bättre för henne att gå vidare om benet inte blir bra, men jag hatar det. Vi har provat allt, motionera/inte motionera, tillskott och speciell mat, magnettäcken/benskydd, värme, equiterapeut som kört infrarött, akupunktur och massa annat. Nu väntar vi främst på vad veterinären ska säga om det hela.

 

Jag borde inte ha djur. Det gör så ont, så fruktansvärt ont att släppa ifrån sig de, även om de får det bättre. Jag sörjer och hoppas att vi hittar något som gör att hon mår bra igen ♥ Men samtidigt börjar jag tvivla på om vi verkligen kommer kunna lösa detta...