Hästar

Allra finaste Diego 
 
Vackraste Fantaisie
 
Förra gången jag uppdaterade bloggen hade jag tappat hoppet om att ha häst igen. Men just när man ger upp så brukar universum se till att röra om igen. Den 18/6 fick jag hem Diego, en 13årig varmblodsvalack med mycket egna idéer men fruktansvärt påhittig och mysig, som jag är fodervärd till. Han fick hänga med systers lilla islänning ett tag. Men på grund av att hon skulle lämnas tillbaka så började jag kika efter nytt sällskap och då fann jag en annons på ett 13årigt varmblodssto, stickelhårig fux med tre vita strumpor, världens finaste bläs och en halvmåne på underläppen, och jag föll. Skickade iväg till ägaren och berättade om att jag bara var ute efter foderhäst. Det slutade med att jag stod på gårdsplanen den 3/8 med ett fuxsto i handen ♥
 
Diego är en fantastisk häst, men han har sina baksidor, han vill inte gå ut ensam, han är rädd för saker han inte känner till och han är lite bråkig. Men han har karvat sig in i mitt hjärta och jag älskar honom!
 
Fanta är en dam ut i hovspetsarna. Så fantastisk, älskar att hitta på äventyr och har inga problem med att lämna gården, skulle aldrig få för sig att bråka med mig, utan litar på mig till 100 och jag litar på henne. När hon kom till mig så var det för att hon skulle bygga upp muskler och träna ut en sträckning som hon fått på vårkanten. Vi har försökt men hon har varit halt cirka varannan vecka och inte känt sig 100. Nu börjar hoppet försvinna för att hon ska bli bra, både för hennes ägare och equiterapeuten. Och jag inser att jag inte borde ha djur, för det gör så jäkla ont att släppa ifrån sig de när de väl behöver gå vidare. Jag vet fullt och väl att det är bättre för henne att gå vidare om benet inte blir bra, men jag hatar det. Vi har provat allt, motionera/inte motionera, tillskott och speciell mat, magnettäcken/benskydd, värme, equiterapeut som kört infrarött, akupunktur och massa annat. Nu väntar vi främst på vad veterinären ska säga om det hela.
 
Jag borde inte ha djur. Det gör så ont, så fruktansvärt ont att släppa ifrån sig de, även om de får det bättre. Jag sörjer och hoppas att vi hittar något som gör att hon mår bra igen ♥ Men samtidigt börjar jag tvivla på om vi verkligen kommer kunna lösa detta...  
Hästologi | | Kommentera |

En sån dag

Bild från pinterest
 
Nu är det snart över, jag öppnade ett nytt kapitel men insåg att det inte var min bok, jag har lärt känna fantastiska människor ♥, jag har lärt mig så mycket och det är jag tacksam för. Men ibland måste man stänga för att kunna göra det man verkligen vill i livet. Ikväll har jag en ner-dag, det är inte ofta de händer nu, förra var när vi miste Cayenne. Men tårarna rinner så att jag knappt ser skrivbordet. För just ikväll känns det hopplöst, känner mig lika förvirrad och sårbar som en nyfödd hare. Jag hade en plan för sommaren, men den ändrades brutalt och nu sitter jag här, tappat hoppet och vet att jag kommer gå hemma och titta på hagarna, som till sommaren skulle innehålla en eller två hästar som jag fick kalla mina för ett tag... Men som inte kommer göra det nu. 
 
En annan nyhet, eller ny och ny, som jag fick veta för ett tag sen. Allra bästa Edwin hade fått somnat in i december förra året, min älskade vän ♥ Tänker fortfarande på dagen han åkte, och hur smärtsamt det var. 
 
Idag är inte min dag. Jag hoppas att imorgon blir det
 
 
 
bilder från pinterest
 
 
Just this | | Kommentera |

Saker händer & livet går vidare

Bilder från instagram @belleclar 
 
Saker händer, livet stannar inte upp oavsett vad som händer. Förra året gick jag i Uppsala på gymnasiet och skulle ha praktik, under hela vintern dessförinnan så åkte jag och bästa vän förbi ett skyltfönster med så fin skyltning och sådana fina klänningar i deras fönster, jag beundrade det där fönstret. En dag beslöt jag mig för att jag skulle gå dit och fråga om jag kunde få ha min praktik där. Det fick jag. Över 1 1/2 år senare har jag fortfarande jobb där, varje gång jag minns tillbaka så tänker jag på hur fort det gick och varje gång får jag lika mycket fjärilar i magen, och tänker på vilken slump det var att jag gick in där.
 
Men det var inte det jag skulle berätta. Mitt liv har förändrats ännu mer än just den dagen jag gick in och fick en praktikplats som senare ledde till ett jobb jag älskar. Jag lämnade vårt underbara lanthus, som jag saknar det huset och skogen, och tog mitt lilla pick&pack och min hund och flyttade till Örebro. Jag pluggar ett 3årigt kriminologiprogram, som gör att jag får en kandidatexamen i kriminologi när jag tar examen. Lika som med praktikplatsen så flyger fjärilar runt i magen när jag tänker på hur mitt liv ser ut nu gentemot för, säg, 8 månader sen. Livet svänger fort och det är bara att följa med. 
 
Men jag är redo och jag vill ut på mer äventyr, detta är bara början ❤
Just this | | Kommentera |
Upp